Som jag skrev i föregående inlägg är vårt hus till salu, och har funnits på marknaden sedan januari 2019.
Under första året händer ingenting, vilket är “normalt” enligt folk här – det kan ta två till tre år att sälja ett hus. Det beror mycket på att säljförfarandet är väldigt olikt det vi är vana vid från Sverige.
Det pris man sätter ut i annonser är ett “acceptpris”, det vill säga att om någon bjuder det så måste man anta budet. Det betyder i princip att man aldrig kan få mera.
Vidare får man som säljare aldrig ta ställning till mer än ett bud i taget – så det kan aldrig bli auktion. En köpare lämnar ett skriftligt bud som säljaren kan svara JA eller NEJ på. Säjer man JA så är det affär, säger man NEJ för att man tror att man kan få mer så är köparen inte längre bunden vid sitt bud, och får man sedan inget högre bud är man “torsk”.
Det betyder att i stället för “lockpris” som i Sverige, så är det en form av “önskepris” man sätter ut här.
Hur som helst – under första året händer ingenting men i början av 2020 kommer det plötsligt tre spekulanter under samma vecka. Vi tackar NEJ till ett första bud, andre köparen väljer att inte buda, men den tredje ger ett bud som vi accepterar. Köparna har redan sålt sitt gamla hus så dom har bråttom och därför enas vi om sista Mars som tillträdesdag.
Vi har redan planerat en del aktiviteter här under året så vi gör så småningom en plan som innebär att vi ska flytta ut i husbilen och stå på Campingen i Taradeau under April -20. Sedan åka till Sverige under Maj – Juli, men därefter åka tillbaka med husbilen för att sedan vara i Frankrike under hösten – kanske i någon hyrlägenhet.
Det betyder att vi kommer att finnas kvar och umgås med det kära “Svenskgänget” runt Lorgues under resten av året, men för grannarna på gatan och för byn innebär det ju att vi “försvinner”.
En av de närmsta grannarna kommer, när det blir känt, och inviterar oss på lunch som ska vara tillsammans med några andra grannar. Vi går dit på utsatt tid för att finna ett tomt hus med bara “Värden” Jean-Luc hemma. Han leder oss till kommunens konferenslokal där det är dukat till lunch, och Valeri spelar upp en gammal inspelning med “Ajka Solajka”, som vi sjungit på någon av våra gatufester, på sin telefon.
När vi kommer in hoppar det fram massor av folk från både vår gata och några tvärgator – dom har stått gömda på sidorna.
“Le Maire” – Borgmästaren, Gilbert Galliano, är också med och han uppvaktar med ett signerat exemplar av “Boken om Taradeau”.
Borgmästaren går i pension nu i Mars och ska efterträdas av en ny – som ska väljas kommande Söndag. Men eftersom det bara finns en “lista” i Taradeau så vet vi ju redan nu vem det blir – det är nuvarande vice Borgmästaren Albert David. Hans Pappa var borgmästare innan Galliano.
Galliano är med och minglar under aperitifen, men när det är dags för lunchen så går han och istället kommer David och löser av – lite symboliskt…
Borden är jättefint dekorerade och i taket hänger ballonger och handgjorda små “tavlor”.
Och där finns presenter – förutom boken även blommor och Whisky.
Det blir en god, lång och trevlig lunch med massor av hemlagat – där alla bidragit med något att äta och/eller dricka till bordet.
I Youtube-klippen nedan finns lite rörliga bilder från festen.
Mycket Op, Op, Op blir det…
Och långdans…
Vi “avtackas” med ett litet hyllningstal på tre språk – Google är bra att ha… Den tillträdande Borgmästaren tar det på Franska, Valeri fixar Svenska medan Isabel tar det på Engelska.
Lite tjejdans…
Och Inger Buggar med Luc
En fantastisk dag som vi sent kommer att glömma….
TACK kära grannar!
Vi pratar lite om Corona under eftermiddagen, men det känns ganska avlägset.
Det skulle bli “andra bullar” vilket jag återkommer till lite senare.